30 kvar
Tänker ofta tt det var länge sen jag träffade min pappa, kanske vore dags att hälsa på. Nästa sekund slår det mig som ett ninjaslag i nacken att jag aldrig mer får träffa honom....
Jag får panik och vill bara skrika rakt ut! Jag har inget sätt att komma honom nära. ingen möjlighet att drömma mig närmre. Jag ser allt det bra men det ebbar alltid ut i de sista 2veckorna av hans liv. Det värsta som hänt i mitt liv håller spelas upp om och om igen och det finns ingen möjlighet att putta bort det och återvända till allt det goda som hänt.
Sen vaknar jag febrig. allt som finns kvar hos mig är tomheten. Men jag gråter inte! Jag kan inte tappa kontrollen. Ilskan håller inne sorgen och frustrationen vaggar mig till sömn. Ett helt år har gått, men 30år till kommer passera innan vi möts igen.
Min pappa var en krigare utan vapen.
Puss å kram till dig!
tänker på dig och din familj idag.
kram å puss
Stor kram till dig vännen
Hej Simon! Fia P tipsade om att gå in och läsa din blogg. Och det har jag nu gjort...
Jag förstår dig. Jag saknar också min pappa så jag blir tokig! Och det värsta är att saknaden alltid kommer att finnas där. Ta hand om dig så ses vi säkert snart!
KRAM